tkr den beklagansvärdt: såsom brödrakrig mellan två nationer, som äro skapade för ömsesidig vänskap, såsom anledning till utgjutelse af så mycket blod och säsom skadligt i sina följder för såväl segrare som besegrade. Han var fransman och beklagade det olyckliga Frankrike, men högre än nationaliteten står kristendomen, och högre än Paris, Berlin ch Rom står den kristna kyrkan. Det är ett förtal af motståndarne att den gammalkatolska rörelsen är uteslutande tysk-nationel. Visserligen är den väsentligen tysk, meon den är äfven eminent katolsk; den är på en gång katolsk och liberal. Hvad han förde med sig till kongressen, var icke mycket, sade han; det var endast sig sjelf, men på samma gång en odödlig själ och ett katolskt samvete, och dessutom kunskapen om, att den gammalkatolska rörelsen har talrika anhängare i både Frankrike och Italien. Hvad Frankrike angår, så tyckes det visserligen hemfalla antingen åt materialismen eller buddhaismen, åt kommunens demagoger eller jesuiternas Civiltå Catolica. (Stormande braverop.) Men det ser endast så ut. Biskopar och kardinaler hade försäkrat honom om sin afsky för den nya dogmen och den nya officiella kyrkliga riktningen. Visserligen hade man att utstå ett svårt martyrskap, men segern skulle komma. Han såg i andanom en omätlig skörd; ännu saknades endast arbetare, men äfven dessa skulle komma. Angående de sorgliga förhållandena i Persien skrifves den 7, sistlidne augusti från Teheran: Ställningen inom Persien blifver genom kolera, pest, hungersnöd och dålig styrelse allt grufligare. Sålunda hafva försiden månad i Meschad, provinsen Khoralsans hufvudstad med 120,000 invånare, nära två tredjedelar af befolkningen omkommit genom hunger och sjukdom; de öfrige äro dels stadda påflykt, dels hafva de tillfångatagits och bortförts i slafveri af de genom landet ströfvande turkomanoch afghanhorderna. I BSchiras har befolkningen med väpnad hand upprest sig mot utpressningarne af schahens son, den dervarande guvernören Jemin-ed-Daol; i Tabris, der kronprinsen Muzzafyrr-ed-Din Mirza residerar, har samma händelse tilldragit sig, och man fordrade helt öppet insättandet af prinsen Abbas Mirza, schahens broder, hvilken som bekant i 20 år vistats i landsflykt i. Bagdad och nu på sultanens inbjudning begifvit sig till Konstantinopel. Emellertid har koleran utbrutit i Tabris, och vid Turkiets gränser vid BSolimanieh visa sig betänkliga fall af pestsjukdom. (En af de senaste nätterna öfversvämmades Tabris af en bergström och hälften af staden förstördes.) Ryssland och England hafva fere gånger erbjudit sin hjelp, men regeringen afslår sådana anbud. Czaren erbjöd schahen en sammankomst i Tiflis, hvilken denne emellertid visste att undandraga sig och föredrog att jaga i bergen. Hufvudstadens befolkning förberedde då en jättepetition till schahen för att åstadkomma afhjelpandet af det outhärdliga tillståndet. Emedan intet svar följde på dylika inlagor, vände sig de ordförande till utrikesmissionen, som dock naturligtvis måste afstå från ett sådant bemedlingsuppdrag. Då schahen nu de första dagarne af denra månad skulle återvända från Mazenderanbergen, skedde en demonstration i massa. Tusentals qvinnor drogo,