-— 401 — — Ingenting återstår mig! fortfor han, talande till sig sjelf; ingenting hvarken vapen eller soldater! I går var jag kapten; i dag är jag en eländig flykting, som hvar och en törs hota och sparka. Plötsligt fick han tag uti en börs, som han haft förvarad innanför bältet. Med konvulsivisk häftighet öppnade han denna. En handfull guldmynt rullade fram på bordet. . — Guld! de ha låtit mig behålla mitt guld!... De narrarne! mumlade han. Kaptenen räknade sina pengar, och sedan han slutat denna förrättnivg, upplyste ett gladt leende hans ansigte. — För det här kan jag få en värja och en dolk och en häst, sade han. Efter att en stund tyst ha reflekterat öfver hvad som nyligen händt honom, utbrast han: — Han lät mig behålla mitt lif, och det fastän han blott behöfde säga ett enda ord, för att... Ahl... Och en ek att hänga mig uti fanns i närheten! Han slog knytnäfven i bordet. Han visste icke på hvad sätt han skulle ge luft åt sitt raseri. Han höll guldet i handen och lät det blänka i solskenet. — Denna syn gör mig galen, sade han. Att tro sig vara förlorad, sjunken till den djupaste afgrunds botten, och så helt oförmodadt finna i sin hand den talisman, som OK CEUGL FRANSMÄNNEN, LAR