Dagens Nyheter – 29 september 1871, sida 2

allt möjligt sätt söka hålla menniskohjertat gladt; i detta afseende tänkte han och Carquefou lika. De äldre militärerna, som till största delen utmärkte sig för mycken fromhet och sjöngo psalmer, medan de beredde sig att dö för gin tro, deltogo ej i festen. Kring bordet sutto derför jemte Armand Louis och Renaud endast armöns yngre och mera lefnadsglada officerare, hvilkas hästar ännu ej trampat Tysklands jord. Bland gästerna märkte man en vacker karl med ett krigiskt, nobelt utseende; han hade svart silkeslent skägg, kortklippt och krusigt hår samt ett särdeles behagligt sätt; han var väl växt, ögonen voro skarpa som en roffågels, kring hans mun förefanns ett uttryck af högdragenhet. Man beundrade hans vapen, som alla voro ytterst dyrbara; han talade engelska med engelsmännen, franska med fransmännen och svenska med svenskarne. Ingen visste hvarifrån han kom, men man hade sett honom samtala än med den ene officeren, än med den andre, och han tycktes känna alla. Soldaterna ansågo honom för en af armåns högsta officerare, ty han utströdde sitt guld med gifmild hand, och hans förråd deraf syntes vara outtömligt. Dragonerna påstodo att han tillhörde de sachsiska kyrassierne. Kyrassiererne åter menade att han var en bland de skottska ryttarne, Och så gick