— d00 — — En mor helt säkert... eller kansk också en fästmö! återtog konungen. Han betraktade fortfarande den svarta punkten; när denna i följd af det tillväxande afståndet slutligen icke längre kunde synas, framträngde en suck ur hans bröst. — Mitt hjerta har stannat der! sade han pekande på kusten. Nu är jag Gustaf Adolf — Grefven af Wasaborg är död! Lefve konungen! svarade herr de la Guerche. En morgon vid soluppgången varseblef sven. ska hären i fjerran Tysklands jord. En känsla af outsäglig entusiasm bemäktigade sig trupperna vid anblicken af detta land, dit de kallats för att försvara sin tro. De landstego under uppgifvandet af svenska armåns stridsrop. Då Gustaf Adolf beträdde denna jord, hvarest han hoppades vinna ännu mera lysande segrar än i Polen, föll han på knä och tackade försynen, som tillät honom föra Sveriges vapenmakt mot fienderna till hans tro. Hang ord, som andades :så mycken krigisk hänförelse, framkallade ett nytt utbrott af entusiasm från härens sida. De gingo från mun till mun och stannade i hjertat hos hvarje tapper krigare. Då armån slog läger här, var den fullt viss om att vänta segrar. Renaud kände sig ej riktigt belåten. — Krut, rök, eld, se der, sade han, de elementer, hvari menniskan mår bäst. DE BEGGE FRANSMÄNNEN. 49.