Dagens Nyheter – 28 september 1871, sida 2

När Armand Louis var endast några få steg från det ställe der hon satt, stannade han, anseende att han icke borde störa henne i hennes heliga förrättning. Hon upplyftade då sin slöja. — Margareta! utropade Armand Louis. — Ja, Margareta, sade hon, i det hon räckte honom sin hand, som han vördnadsfullt kysste, men icke den Margareta, som ni fordom kände, hon som, skön kanske och glad, öfverlemnade sig åt en brottslig kärlek och trodde att lyckan finnes i denna verlden; ni ser här en Margareta, som en gång sof vid afgrundens rand, men som Gud kar uppväckt! Huru många tårar har jag ej fällt sedan den förskräckliga dagen! Måtte sorgen och smärtan ha renat mig! Måtte jag ha gjort mig värdig den förlåtelse, hvarom jag dagligen anropar Gud! Men... om det är ett brott att bedja för den som jag har älskat så högt, ack! det brottet har jag ej mod att afstå ifrån. Jag har just nu bedt för Gustaf Adolf; för denna armå, som drager ut i kriget, för denna flotta, som går att möta störmarne. — Konungen är der, sade Armand Louis; inom ett: par ögonblick kan jag vara vid hans sida, och jag skall, om ni vill... — Nej, inföll Margareta ifrigt; jag Har gifvit ett heligt löfte att aldrig tala med honom. Till detta pris har min fader förlåtit: mig. Ack! önska ej att jag skall få