are NRUudOlr TW Ail. RONNE RR RNE AP ASTANA hvaraf en arm6, grundad på allmän värnepligt, består, sjelf fordrar bättre och omsorgsfullare vård och användande, utan äfven att alla blifva personligt intresserade, att den vapentjenst, till vilken deras söner kallas, icke pålägges dem, utan att stora och vigtiga statsändamål dertill tvinga och utan att dessa ändamål äfven uppfyllas så långt det någonsin kan vara möjligt. Derigenom stillas äfven de största fordringar på tiens ändamålsenliga användande vid armån, på det tjensten vid fanorna må eå mycket som möjligt förkortas; hela armån hålles ständigt uti jemn och oafbruten utveckling, och hvarken soldatens eller officerens utbildning kän i en sådan arm blifva beroende på en innött slentrian, med mindre än att folket skulle plötsligt stanna eller gå tillbaka i sin utveckling. Hela armen med allt hvad som rör densamma är så fullkomligt förenad med folket och folket med årmån, att håda helt och hållet uppgå i hvarandra; och under sådana omständigheter måste allud armån blifva uttrycket af folkets kraft och af den bildningsgrad, på hvilket det står, emedan den uti sig innesluter såväl massan af folket, som är denna kraft, som ock intelligensen inom detsamma, som leder den. Det är äfven dessa omstiändigheter, som göra en sådan här till en verklig folkhär, och det är en sådan här utskottet ånser, att vi böra skapa till skydd för vår frihet och vårt sjelfbestånd, äfven om dermed äro förenade de nödvändiga uppoffringar af både tid och penningar, utan hvilka en sådan här icke kan bringas till stånd. Utgående från dessa åsigter, har utskottet kommit till den slutföljd, att indelningsverket måste upphiäfvas, och derföre ej heller kunnat tillstyrka bifall till det af k. m:t afgifna förslag till förordning angående förindrede bestimmelser ifråga om roteoch rusthållsinrättningen vid ländtförsvaret, hvilket af k. m:t blifvit framstildt under vilkor och förbehåll, att lagen angående den allmänna värnepligten blifver af riksdagen godkänd. Den indelta armen, som af rustoch rotehållare uppsättes, utgöres onekligev af kraftiga landets söner, och en trupp, bestående uteslitande af indelta soldater i sina bista år, är utan 1tvifvel en föresyn för andra trupper uti uthållighet och god disciplin — tvenne af de förnämsta egenskaper, n krigsman kan ega. Den indelta soldaten, säger landtförsvarskomit6n, böende i sin bygd, med eget hem, bruäkunde sin jord, en rärande medlem af samhället, är i fullaste mening en nationalsoldat och skiljer sig härutinnan från .en konskriptionesoldat icke uti något annat, än att han frivilligt emot visså förmåner blifvit krigsman, samt detta på längre tid i stället för att den sednare blir soldat genom lag och på kortare tid, bvilket omöjligen kan minska den indelta soldatens nationela egenskaper. I pålitlighet är han minst sagdt fullt jemförlig med den sednare. : I militiriskt hiänseende anser äfven landtförsvarskomiten den indelta soldaten ega stora förtjenster och framhåller deryid särskildt, att han bör vara lämplig till ledare för yngre manskap såväl under fredliga förhållanden som under krigets alla pröfvande tjenster. Då utskottet ansett sig böra i minnet återkalla detta landtförsvarskomitens vittnesbörd om den indelta soldaten, uti hvilket det i flera afseenden instämmer, men ej beträffande bans lämplighet åsom ledare för yngre manskap, om dermed skall menas hans lämplighet såsom befäl uti en armå, hufvudsakligen bestående af värhepligtige, så har utskottet dermed velat visa, ätt det till fullo vet att uppskatta den indelta soldatens förtjenster. Men oaktadt utskottet gifvit denna giärd af aktning åt den indelta soldaten såsom soldat och medborgare, kun utskovtet dock ej undgå att anse den indelta armån olämplig säsom en, stam, med hvilken de värnepligtige skola förenas och af hvilken de skola öfvas under freden samt le-. das i striden, och af denna anledning ir utskottet nu, likasom sist förflutna lagtima riksdags särskilda utskott, åf den åsigt, att indelningsverket måste upphäfvas, om ett indamålsenligt ordnande af vårt försvarevisende skall ega rum. Det är framför allt af vigt, att den armtorganisation ett land eger bar dess medborgäres fulla förtroende till förniågan hös densamma äf den utveckling, som stundens och frannidens behof kräfva, och detta förtroende har den indelta armån förlorat. Åfven fess ifrigaste förfäktare försvara den hufvudsakligen såsom en öfvergångsform till något bättre, till hvilket män skall !