Dagens Nyheter – 27 september 1871, sida 1

väckt af kanonskott. När man färdades nattetid, upplystes landskapet af brinnande byar... Bå snart jag erfor att konung Gustaf Adolf samlade trupper för att kriga mot kejsardömet, sporrade jag min häst, tills jag uppnådde en dansk hamn, hvarifrån jag med ett handelsfartyg for öfver till Sverige. -— Akta dig bara, fröken de Pardaillan har icke glömt dig. — Ack, det var nådestöten! utbrast Renaud förtjust. Ett slags hemligt förstånd var rådande mellan Renaud och Diana, och ehuru han spelade den öfverraskade, visste han mycket väl att hon ej saknade intresse för honom. Fröken de Pardaillan å sin sida hade anat, hvilka känslor hon ingaf Renaud, låvgt innan denne hunnit sjelf bli medveten om sitt hjertas tillstånd. Det var något i Renauds hela uppträdande och väsen, som harmonierade med hennes egen dristiga och lojala natur. Hon värderade honom högt för det att han, som var en ung man utan förmögenhet, icke sökt ställa sig in hos fadren till en af Sveriges rikaste arftagerskor eller snärja hennes eget hjerta; ty de bevis, han gaf på sin kärlek, vero frivilliga utbrott af en ungdomlig hänförelse. Aldrig smickrade han herr de Pardaillan, aldrig visade han henne sjelf någon öfverdrifven artighet, utan han iakttog snarare en ädel tillbakadragenhet. Derigenom röjde