Minnet af hvad herr de la Guerche uträttat vid la Rochelle vaknade åter hos samtliga de tillstädesvarande. Men snart gjorde sig vissa betänkligheter gällande; han var ju så ung. De äldre, som hoppats sjelfva komma i åtanka, sågo på hvarandra och frågade, om man väl kunde antaga att han var lika klok och försigtig som han var tapper. — Hvar har han lärt sig föra kommandot? frågade en hugenott med ett ärr i pannan. — Han har lärt sig att segra! ropade Renaud, som började bli het, och som icke kunde skämta när det var fråga om hans vän. Detta svar framkallade en liflig sensation bland hugenotterna. Renaud begagnade sig af den allmänna rörelse, han åstadkommit, till att stiga upp på en bänk och ropa: — Jag har sagt att han kan konsten att segra; det är jag bäst i tillfälle att intyga, jag som så ofta har sett honom i striden. Sjelf har jag brutit mången lans med honom, utan att det dock någonsin lyckats mig att besegra honom. Och hvad jag icke kan göra, det tviflar jag på att någon af här närvarande herrar kan göra. Detta djerfva yttramde väckte somligas vrede, andras beundran. — Hvad heter ers nåd, om jag får lof att fråga? sade en af hugenotterna. : — Ah! det här slutar visst inte väl, tänkte Armand Louis och började hoppa öfver bän