Dagens Nyheter – 26 september 1871, sida 1

XXVILLS Bekännelser och plånör. Några ögonblick sednare sutto de två vännerna i samma tält framför en skinka, som Magnus serverat dem jemte två flaskor franskt vin. — De äro mina landsmän, och tyckas ju vara hyggligt folk allesamman, sade Renaud, i det han fyllde sitt glas. En djup suck hördes utifrån. — Men för tusan, här sitter jag och glömmer alldeles bort Carquefou! utbrast Renaud. Carquefou inträdde: han var ännu magrare, ännu längre, ännu torrare än på den tid då han slogs med vargarne. — Min herre, sade han, i det han vände sig till Armand Louis, ser jag inte ömklig ut?... Mina ber förmå knappt bära mig. Jag är verkligen inte fullt säker på, om jag lefver eller är död. Min husbonde lemnade mig för några dagar sedan på ett värdshus, der det var ondt om mat, men i stället mycket godt om skälmar och banditer. Hur har jag kunnat komma helskinnad derifrån? Det vet endast mitt skyddshelgon. Utan sankta Estokades bistånd, skulle jag icke längre finnas här i lifvet. Det är väl inte underligt, att jag under sådana bekymmersamma omständigheter med saknad tänkt på köttgrytorna hos herr de Pardaillan. Åsynen af skinkan och en stekt and, som