Dagens Nyheter – 25 september 1871, sida 2

--—VUVUV — Darra icke för min skull, ni som egnat mig en faders ömma omsorger! utropade hon. Jag skall veta att blifva både mitt hjerta och mina pligter trogen. Är det inte sannt att, så snart jag nått myndig ålder, kan jag fritt förfoga öfver min hand, och är jag ej derförinnan, i egenskap af fransk undersåte, berättigad att vägra knyta någon äktenskaplig förbindelse i Sverige? — Det är sannt, svarade på en gång Gustaf Adolf och herr de Pardaillan. — Nåväl, jag skall vänta, och om herr de la Guerches hjerta är lika beskaffadt som mitt, skola vi om två år härefter blifva äkta makar. Endast i detta afseende, min far, skall jag vara olydig mot er, det lofvar jag. — Bravo! ropade Diana. — Två år! sade Johan v. Werth; det är längre tid än man behöfver till att eröfra Sverige... Äfven jag skall vänta. Armand Louis och konungen trädde ett steg framåt. Johan v. Werth, som aldrig erfarit hvad fruktan vill säga, såg dem rakt i ansigtet och utropade derpå, i det han slog handen mot värjfästet, hvarvid den af Adrienne knutna bandrosetten satt. — Herr grefve, om ni vill att fröken de Souvigny skall bära ert namn, så kom och tag denna bäåndrosett ifrån mig. Först då skall också jag säga: hon tillhör er! Men intill dess vill jag ihågkomma att fröken de