Dagens Nyheter – 23 september 1871, sida 2

öch Ådrienne, söm i Kvarje ögonblick Blof kallad till sin förskräcklige brudgum, darrade vid ljudet af hans röst. Kunde hon väl utan fasa tänka på att hor för tid och evighet skulle fastkedjas vid den man, för hvilken hon hyste en så oöfvervinnelig afsky? Var ej grafvens frid tusen gånger att föredraga framför ett sådant lif? För hvar timme, hvar minut som gick slog denna tanke djupare rot i hennes själ. — Ack! om Renaud vore här, mumlade ibland Diana. — Kunde han väl befria mig från skyldigheten att uppfylla mitt löfte? svarade Adrienne bittert. — Nej; men han skulle döda Johan v. Werth. Under sitt milda yttre dolde fröken de Pardaillan en hög grad af dristighet och kraft; också hade hon ännu ej uppgitvit allt hopp. Följande morgon infann sig en okänd man i huset och sade att han kom med ett bud från herr de la Guerche. — Ah, se der hvad jag fruktade! sade Adrienne. Hon tvekade; derpå vände hon sig till Diana och yttrade: — Jag saknar mod till att tala med denne man. Tag emot honom du och säg honom sanningen, säg. att jag älskar Armand Louis högre än mitt lif, och att jag dör af förtviflan.