Dagens Nyheter – 23 september 1871, sida 2

teringen och soldatens sparpenning. Der åter kostnaden för soldaten nu vore särdeles hög, hade sådant uppkommit antingen genom missräkning vid förvandling af naturaprestationer till kontanta penningar eller genom rotehållarens välvilja mot torpets innehafvare; i hvilketdera fallet som helst borde ingen tvekan att emottaga lindringen kunna ifrågakomma. — Tal. redogjorde derefter för tillkomsten af den mycket klandrade siffran 5 rdr årligen till reparationer, men med bemötande af de mindre anmärkningar, som blifvit mot förslaget framställda, ville talaren ej upptaga kammarens tid. De flesta af dem voro dessutom af den beskaffenhet, att de, ansåge han, kunde på administrativ väg rättas. — Då hufvudfrå gan redan blifvit i utskottet atgjord, kunde talaren ej påräkna att hans anförande skulle på dess ledamöter utöfva någon inverkan, men han hoppades att kammarens ledamöter ej skulle lemna det utan uppmärksamhet vid frågans slutliga behandling. Trettioett år hade nu förflutit sedan representationen af regeriogen begärde en plan för försvarets ordnande, tjugutre år sedan båda statsmakterna antogo de nu gällande grunderna för detsamma och fyra år sedan riksdagen aflät en skrifvelse, anmärkningsvärd ej endast för det principiella uttalande den innehöll om försvarets grundande på st.m och beväring, utan äfven för det varma språk, i hvilket det framhöll nödvändigheten af frågans bringande till ett snart slut. Kunde vi säga, att sedan dess och i synnerhet pu, vid betraktande af det allmänna tillståndet i Europa, behofvet af ett ordnadt försvar minskats, och, om svaret på denna fråga kunde anses för gifvet, kunde vi påstå, att iotresset för detta försvar förminskats? Man behöftde blott slå upp riksdagsprotokollen för att finna oupphörliga upprepanden, att nå got borde göras och göras snart. Då så vore, och då förarbetena blifvit genom regeringens och riksdagens försorg till en högst väsentlig del undangjorda, borde man ej nu tveka att företaga frägan till slutligt afgörande; man skulle dermed illa tillgodose landets kraf. Regeringen hade visat, hvad den vill, för riksdagen återstode nu att visa att den vet hvad den vill, och för båda gemensamt att fatta sådana beslut, att de lände dem till heder och landet till trygghet. Efter en kort kontrovers mellan hrr C. G. Mörner och Abelin, beroende på ett missförstådt yttrande af den sednare, åtskildes kammaren. I andra kammaren väcktes två motioner, den ena af hr Forsbäck, hvilken sade sig ha föga hopp om att kunna sammanjemka de stridiga åsigterna, men dock ville göra ett försök, då han föreslog: att normalsumman för rotehållarne skulle bestämmas till 75 rdr, då soldaten ej har torp och kåltäppa, men endast 50 rdr, då sådana förmåner ej bestås, att det effektiva rusthållet skulle slippakostnaden för beklädnadsoch munderingspersedlarne samt att beväringens öfnivgstid skulle inskränkas till 60 dagar, 40 första året och 20 det töljande; den andra af hr Appeltofft, som föreslog att rust och rotehållarne skulle fortfarande till släppa torpen men befrias från alla ovissa besvär samt dela försvarsbördan lika med öf riga samhällsklasser. Han föreslog, för att uuderlätta denna jemnare fördelning af bördat, att all privilegierad jord äfven skulle roteras, hvarjemte, äfven han, önskade att öfningarne för beväringen skulle inskränkas till 60 dagar, fördelade på två år. Båda dessa motioner remitterades genast till försvarsutskottet.