Dagens Nyheter – 23 september 1871, sida 1

MR öfver Johan v. Werths ansigte. Då han såg att herr de Pardaillan redan: börjat aäflägsna sig lydde han instinktmässigt en tanke, som i detsamma uppstod hos honom. — Fort härifrån, sade han till sig sjelf; det behöfs blott djerfhet, och fröken de Souvigny är min! Han sprang efter markisen, under det att konungen, åtföljd af herr de la Guerche, red åt ett annat håll; och fattande sin värd iarmen, utbrast han: — Ack, herr markis, jag är så lycklig! Jag har träffat konungen, jag har öfvertalat honom... — Ni! sade herr de Pardaillan. — Jag -hade gifvit fröken de Souvigny ett heligt löfte att jag skulle göra allt hvad i min förmåga stod för att rädda herr de la Guerche; omfamna mig, jag har lyckats! Gustaf Adolf hade ännu icke hunnit utom stadsporten, då baronen infann sig hos Adrienne. Vid hans inträde irummet steg Hon upp, nästan lik en vålnad, utan att våga fråga honom, utan att våga tala till honom. — Lugna er, min fröken, sade han till henne, herr de la Guerche lefver, han får lefva! Huru strålade ej då Adriennes anlete! Man Thade sett henne död, och man såg henne åter full af ungdomlighet och lif. Hon hade glömt :allt, hon tänkte endast på att herr de la Guerche var räddad, att Armand Louis, denne