Dagens Nyheter – 21 september 1871, sida 1

I häfvas. Ett bland de nyaste bonmoterna är tillämpningen på Thiers af Ludvig XIV:s beryktade valspråk: LEtat cCest moi, staten, det är jag — blott med ett litet tillägg: Vetat de sitge cest moi, Cbelägringstillståndet, det är jag. Detta infall passar dock hädanefter mindre på Thiers än på församlingen, sedan denna en af de sista dagarne före ferierna afslog ett förslag af Langlois, att Thiers i samråd med det ständiga utskottet skulle ega rätt att under ferierna upphäfva belägringstillståndet. Evoligt den tyska tidningen Tribune kommer en oväntad utmärkelse de tyska sjukvårdstjenstemännen till del. Franska republikens president har nemligen förfrågat sig hos den tyska regeringen, om det bifölles, att han gåfve Hederslegionens riddarekors åt de tyska sjukvårdare, hvilka förtjenstfullt vårdat franska krigsfångar. Tillika medskickades en förteckning på de personer, åt hvilka denna utmärkelse vore ämnad. Tribune förtäljer att tillståndet redan är gifvet. Om den rådande sinnesstämningen hos arbetareklassen i Paris skrifver en korrespondent till Kölnvische Zeitung: Rossels dödsdom har gjort det dåligaste intryck på de arbetande klasserna i Paris. Häromdagen mottogs en kavalleripatrull, hvilken drog fram längs boulevard de Vilette, med ropet: Lefve Rossel! Ned med armen!4 Anföraren : för patrullen ville häkta några bland arbetårne; men de flydde in i en trång gränd, dit ryttarne ej kunde följa dem. Nöden tilltager dag för dag i arbetareqvarteren, der så många tusen hustrur och barn förtvifla om sitt uppehälle, sedan deras märpner och fäder skjutits eller förts såsom fångar till fångskeppen. Om nationalgardet ännu hade vapen liksom det i Lyon, så skulle striden i denna dag: börja. ånyo i Paris; trots det förskräckliga sätt, hvarpå upproret kufvades i Maj. Lifligare än mågonsin är arbetarhes hat emot hären och stadsvakterna. För att få en aning härom, behöfver man endast se på, när en arbetare och en soldat mötas. Då blixtrar det till i arbetarens vanligtvis nedslagna och dystra blick, och den vrede, som talar ur ögat, är det säkraste vittnesbördet om de hämdtankar, hvilka fylla hans själ. Revolutionen den 18 mars är qväfd, men fröen till ett nytt uppror-gro i en god jordmån. Otaliga äro de berättelser, hvilka i Paris förstäder gå om de fångars lidanden, hvilka förvaras. på -fångskeppen. De ökas deg för dag och sänka sig i ynglingarnes själar såsom ett arf af hat och hämnd. Proklamationer, uppsatta i gathörnen i Lyon -och S:t Etienne den 15 dennes, uppmanade nationalgardisterna att återtaga sina vapen inom 48 timmar. Lugnet blef dock ej stördt. ; ESKO SRS RASEN RR ESD SKR