Dagens Nyheter – 20 september 1871, sida 1

AA a ner vaknar ur sömnen. De äro ännu icke alla der, som eljest rörde sig på gatorna. Endast de, som den tidiga morgonen kallar ur hvilobädden, gå bittida till affärerna; den bättre verlden saknas ännu och med den boulevardernas glans. Det är nu det arbetsamma Par ris, som om dagen ilar öfver boulevarderna; ekipagerna, en stor del af omnibusarne saknas och fiakrarne äro i ett eländigt tillstånd. Framför kafåerna saknas de bekanta boulevard-dagdrifvarne med pappersnattkappor, denna stora klass, som uppstär om morgonen, utan att veta, hvar de skola taga femfrankstycket till sitt uppehälle, men som det oaktadt äro stora i orden. I magasinen är tomheten i ögonen fallande. Parisiskans toalett saknar den forna elegansen; den saknar le dernier chic, emedan den i det hela taget icke finnes och Je petit crev6 synes vara alldeles försvunnen. Måhända har äfven han blifvit allvar lig och förståndig, sedan han stridt för fosterlandet. Först vid den vanliga absinttimmen, klockan 5, samla sig åter de gamla kunderna på kaffetrottoarerna, ty aftontidningarne meddela vyheter från Versailles och om preussarnes uppträdande i de ockuperade departementerna, och då undfaller mången djerf hotelse de hjeltar, som under farans dagar höllo sig djupast dolda. Äfven i Caf de Sutde och de Madrid, konstnärernas och journalisternas kafger, saknas så mången bland kronikörerna, dessa unga litterära brushufvuden, som ständigt lågo i strid med napoleonska regeringen och — såsom Vermorel och hans kamrater — betalade sin roll under kommunen med döden, med förvisning eller under förklädnad räddad sig till England. ; Det ser tröstlöst ut på Boulevard St Martin, St Denis och du Temple, vid Chåteau äEau och på Bastiljplatsen. Port St Martins trater är en askhög, och dess figurantinnor och marcheuser voro en gång kommunalisternas amazoner. Ännu äro de ställen talrika, der makadamigeringen synes upprifven och barrikaderna ha stått. Hötel de Ville är grundligt förödt; de af rök svärtade murarne stirra upp mot bimlen. Så radikalt har ingen revolution gått fram på denna ödesdigra plats som kommunalisternas, och den skall väl nu omsider ha funnit sin hvila i Frankrikes historia. Vid Rue Rivoli ser man den ena ruinen efter den andra. Ännu i dag äro askhögarne icke alldeles bortförda. Liksom svalorma ha de små diversehandlandena och pastejkrämarne innästlat sig i ruinerna och utprångla i desamma sina olikartade varor. Stora luckor ha granaterna slagit i husens tak. Palais Royal är svårt medtaget. En fruktansvärd förstöring visa Tuileriernas och en del af Louvrens ruiner. De första äro fullkomligt nedbrända, liksom slottet i St Cloud; icke ens det minsta spår af den inre forna glansen i detta stolta palats återstår. Likaså grundligt är finansministeriet förstördt. Man är sysselsatt med att åtminstone fråntaga ruinerna det afskräckande, som eljest så lifligt kunde kalla oss förstöringens moment i minnet. Och länge skall det väl ej dröja, innan man äfven har polerat ruinerna, för att på parisiskt sätt åtminstone göra dem presentabla för främlingen. Det är dödt i Champs Elysges. De få ekipager, som man mot aftonen ser rulla genom avenyn, tillhöra gesandtskapen, höga embetsmän eller rika affärsmän, som återvändt till Paris eller här öfverlefvat skrätckscenerna. Paviljongerna äro tomma, endast ett caf chantant är åter i gång, i hvilket den bekanta buffasångaren under stort jubel föredrager sina chansons. Triumfbågen har lidit föga. Några ställen i relieferna ha granaterna lösryckt, i öfrigt har monumentet hållit sig tappert. Öfverallt åt Mont Valtriensidan ha granater träffat den hårda stenen, men ingen har förmått springa den. Derute vid Avenue de Fimpöratrice eller Uhrich äro alla vallar, barrikader och tågbroar borttagna. Terrängen är mr a EA RR AV ta a RA