såsom igenkänningstecken åt personer, dem han ville tillåta att när som helst bli insläppta till honom. Beröfvad denna ring, var herr de la Guerche afväpnad. — Det är en dyrbar pjes, sade Frans, som sökte läsa baronens tankar i hans ansigte. — Ah! den är väl värd tio å femton dukater, fade Johan v. Werth med låtsad likgiltighet. Förmodligen har fången fått den af sin älskarinna och ville sända den tillbaka till henne, innan han skildes från lifvet. Frans, som icke hade tänkt på denna sida af saken, såg något modfälld ut, men baronen tillade: — Jag vill emellertid i betraktande af din flit och ifver ge dig femtio dukater för ringen. Då detta var just det pris, som Frans sjelf tänkt begära, klarnade hastigt hans ansigte, och han svarade: — Nåväl, jag är nöjd. Föret sedan Frans fätt sin betslning och lemnat rummet, andades Johan v. Werth riktigt fritt, och han sade inom sig: — Nu kan jag sofva lugnt. Herr de la Guerche är att anse för en död man.