Dagens Nyheter – 19 september 1871, sida 2

Riksdags-N yheter. Första kammaren sammanträdde i går tnid dag, hvarvid hr v. Kochs i lördags bordlagda motion, med anledning :f k. m:ts proposition om försvarsverket, remittsrades till det särskilda utskottet. Innan detta skedde, egde en öfverläggoiog rum, för hvilken vi här nedan redogöra. Hr C. G. Mörner instämde i motionärens anmärkningar derom, att genom nu föreslagna ändringar soldaten skulle blifva backstugtsietare, och att, då den indelte soldaten under närvarande förhållanden vore att anse som ett pälitligt stöd för ordningen, skulle förhållandet säkerligen blifva ewut helt annat, då han vid 45 ärs ålder skulle blifva utan tak öfver hufvudet. Bättre voi:e då, att icke alls gifva bonom någon stuga. Förhållandet mellan stamoch strö roten borde också regleras; i annat tall skall den förstnämnde, på hvars egor soldattorpet är beläget, erhälla alla fördelarna vid jordees indragande, Hvad legan beträffade, ätoge sig staten, enligt förslaget, att betala 50 rdr för hvarje antagen soldat; men uti vissa provioaser hafva bildats s. k. rekryterings kassor, hvilka uppgå, t. ex, i Westmanland, till omkring 400.000 rår, och dessa skulle rotehållarne be. komma som ren gåfva. Staten har dessutom förpligtat sig att lemna tillskott årligen, i händelse iogen soldat kunde erhällas för den bestämda lönen, 100 rdr kontant eller 80 rdr med stuga, och säkerligen skulle ett sådant tillskott blifva behöfligt på mänga ställen, Äfven i fråga om rusthället skulle mänga ojemnheter och oegentligheter uppstå, särdeles angående liqviderna vid de afsutna rusthållsregementena. Hr v. Geijer påpekade de svårigheter, som skulle uppstå genom bestämmelserna om boningsoch uthus uppförande, och ville, att roteoch rusthällarna på sådana ställen, der torp icke finnas, skulle få blifva likställda med dem, som ej äro skyldiga att hålla torp. Dessutom gjorde talaren ätskilliga anmärkningar vid löneregleringen, hvilken enligt hans åsigt skulle bli ojemn ech dymedelst orättvis. Hr 4. OC. Raab oppanerade sig emot ett och annat at hvad de bäda föregående talarne anmärkt, men instämde dock i åtskilligt. Talaren ansåg, att om representatienen ej nu, vid denna riksdag, skaffade oss ett försvar, skulle densamma ådraga sig framtidens för. bannelse. Hr justitiestatsministern Adlercreutz begärde derefter ordet. Han ville uppträda mot vissa delar af hr Henniog Hamiltons anförande vid föregående sammankomst. Hr H. hade anmärkt, att vid förra riksdagen lättnaderna i roteoch rusthållsväsendet ställdes i sammanhang med utsträckta öfuingstider och reorga nisation af armn, men nu deremot med antagande af värnepligtslagen. Om man genömser det förra k. förslaget, finner man att både allmänna värnepligten och armåborganisationen voro lagda till grund för de ifrågavarande livdringarne, och man kan nu ej säga, att de endast begäras för värnepligtslagen. En utsträckt värnepigt fordrade ju nödvändigt en omorganisation och utsträckta öfningstider; häraf betiogades dessalindringar. Hr H. hade dessutom vändt sig mer personligt mot tal. med anledning af de tvenne anmärkningar, denne framställt mot de fem reservanternas förslag vid föregående riksdag, och påstått att de olägenheter, tal. påjekat i detta förslag, förefunnes 1 ännu högre grad i det nu afgifna k. förslaget. Den första af dessa anmärkningar var den: att ingen garanti funnes för proportionen mellan de tvenne slags soldater, som enligt detta förslag skulle komma att uppstå. Hr H. hade pästått, att enligt kungl, törslaget skulle uppkomma ej mindre än fyra slags soldater. Tal. hade dock aldrig kunnat föreställa sig, att ändriog eller försämring skulle ega rum hvad beträffade deo indelta soldaten; denne skulle fortfarande förplifva rotesoldat; reservanterna ville hafva den värfvade soldaten in i ledet som befäl, och i sådant fall blefve det snart svårt att beräkna proportionen dessa emellan. Den andra an märkoingen var den, att det ständigt komme att fordras offervillighet å riksdagens sida för de ökade utgifterna; grefve H. hade sagt, att, äfven enligt nuvarande förslag gamma för