Dagens Nyheter – 19 september 1871, sida 1

gammal soldat dör vanärad, sade Magnus, så låt mig slippa in. Officern betraktade Magnus tippmärksamt, och den djupa förtviflan, som röjde sig i detta manliga och öppna ansigte rörde honom. — Nåväl, så gå då in; jag tar allt på mitt ansvar, genmälde han. En fångvaktare ledsagade Magnus genom en lång mörk gång till en jerndörr, som ljudlöst öppnades. Armand Louis satt framför ett litet bord, som stod rakt under en nära taket anbragt glugg, hvarifrån ctt svagt ljus inträngde i rummet. Detta sistnämnda var stort och snyggt, men inga andra möbler funnos deri än ett bord, en stol och en säng. På bordet låg en bibel. Magnus blottade sin blodiga pannå och sade: — Ack! herr grefve, slå mig, förakta mig, döda mig, kalla mig en stackare, en slyngel, och jag skall icke beklaga mig. Er ring. — Nåå? — Jag har den icke mera, och jag lefver dock. Armand Louis blef blek som ett lik i ansigtet och mumlade: — Det var nådestöten. — Och ni förbannar mig icke, fi spottar mig icke i ansigtet! Ni kallar mig ej on förrädare? utbrast Magnus. — Om du har gjort din pligt, förlåter jag