— Jo, jo, men, så förhåller det sig verkligen! mumlade Magnus. Officeren märkte herr de la Guerches förvåning och förstod deraf att den unge mannen icke hade klart för sig, hvilket brott han begått. Med rörd stämma underrättade han honom om huru strängt lagen förbjöd en hvar att draga värjan eller anfalla en person i de till konungens slott hörande parker. Men nu hade han ju blifvit gripen: på färsk gerning, medan han ännu stod öfver en blödande, till jorden kastad fiende. — Detta är majestätsbrott, tillade officern. — Det är således derför du skrek så förtvifladt att jag skulle nedlägga mitt vapen, i stället för att tukta den oförskämde? sade Armand Louis, i det Han vände sig till Magnus. Denne sänkte hufvudet. — Ja, ja, svarade han; erfarenheten talar, men den lättsinniga ungdomen lyssnar icke till dess ord. — Alltså ha de, som införas i detta fängelse, ingenting annat än döden att vänta sig? återtog herr de la Guerche. Officern teg; detta svar var tillräckligt tydligt. En lindrig darrning genomlopp den unge ädlipgens alla lemmar. Han hade nyss förut sett Adrienne helt nära sig; hon älskade honom, och han var blott tjugufem år gammal... Magnus lade sin tunga hand på Armand Louis skuldra och sade: