Dagens Nyheter – 15 september 1871, sida 3

v . Hvarjehanda nyheter. Carl XII på em timmes besök i Mjo. År 1716 en sen augustiaftop kom Carl XII ridande alldeles ensam och okänd till den lilla staden Hjo. Han var stadd på resa till Wadstena för att besöka sin dervarande syster Ulrika Eleonora. Genast vid ankomsten till Hjo kastade han sig häftigt ur sadeln och befallde fram en båt. Han ville strax med en vanlig fiskarbåt och en enda roddare skynda öfver till östgötasidan. Men vädret var mycket hårdt och regnigt, och Vetterns böljor brusade högt. Roddaren vägrade länge, men blef med penningar och hotelser öfvertalad att bifalla resan, ty ehuru han ej visste, att det vår konungen, imponerade dock den främmandes befallande stämma och hela väsen. Ungefär en timme förflöt innan resans tillredelser voro förbi, hvarefter Sveriges konung, Europas skräck och beundran, på en bräcklig farkost, åtföljd endast af en gammal fiskare, gaf sig af i nattens dunkel öfver de brusande vågorna. Resan gick likväl lyckligt, och båten kom i land vid Hästholmen på östgötastranden, hvarifrån konungen ridande fortsatte färden till Wadstena. Den timme som han tillbravte i Hjo, medan båten iordningställdes, förflöt på det sättet, att han nästan hela tiden stod och lutade sig emot ett litet hus, beläget vid stadens norra sida. Detta hus hade torftak och var så lågt, att konungen lade begge armarne på dess tak, sålunda hvilande sig. Ingen Hjobo kände konungen personligen, men den lilla staden hale denna tid en inqvarteriog af 25 ryska fångar, hvilka förrättade hvarjehanda arbeten och uppförde sig stilla och väl. En af dem såg och igenkände den zvenske konungen, men af förskräckelse gömda han sig undan och teg med sin upptäckt, så länge Carl var i staden. Efter hans afresa omtalade fången, hvilket besök Hjo hade haft). Den som nedskrifver dessa rader har hört händelsen omtalas af en gammal fru Michal i Hjo, hvilken hört den af sin farfar, en handlande Holm, hos hvilken den nämde ryssen var inqvarterad. Stugan med torftaket stod qvar i Hjo åtminstone ännu för några år sedan. (D. A.) Qvinno-lst, En norsk bondson reste för ett par år sedan till Amerika och qvarlemnade sin käresta hemma. Han drog bort öfver det vida hafvet, men hans hjerta stannade qvar, och rätt som det var kom ett Amerikabref i gult konvolut med rosenrödt innehåll till tröst och hugsvalelse för den älskade Elina, som med oro och bekymmer satt och speglade sitt hulda anlete i Glommens klara böljor. Men hvem kan undfly förtal? Det träffar statsrådet Stang och Joh. Sverdrup, Jaabek och Friele och det aktar hvarken tid eller rum. Bref gingo och bref kommo och en vacker dag kom ett Amerikabref i gult från gossen med bitter klagan öfver att hon hade vändt sitt hjerta från honom till andra gossar och det slutade som brefvet i Synnöve Solbakken: Mellem os faar det at vsere forbi. Men Elina gaf sig icke med det. Hon skref ett bref, ömt och sockersött och genomfuktadt af tårar, hvari hon i de mest öfvertygande ordalag försäkrade om sin oskuld och sin förtärande längan att komma öfver till Amerika och hamna i sin fästmans armar. Då miuknade hjertat hos den stolte medborgaren af United States of North-America. Han sände Elina kärleksfulla helsningar, en anvisningspå rundliga respengar och upplyste henne, att han efter en månad hvar afton skulle vara att träffa på platformen vid Chicagos jernvägsstation för att mottaga henne. Nu fick vår hieltinna brådt med att rigga och tackla sig; men i all denna brådska glömde hon ej att en vacker solskensdag, då björklöfvet sprack ut och göken gol i trädtopparne, göra en liten tripp till kyrkan med en annan gosse, som var rik på kärlek men fattig på respengar. Och så drog paret bort till frihetens land på andra sidan Atlanten, men att de reste just till Chicago är ej så alldeles säkert. Tvärtom är det att misstänka, att älskaren nr 1, han som skickade respengarne, ännu går och spatserar på platformen i Chicago i afvaktan på sin Blinas ankomst. Stackars man! Akter eder för qvinnolist! tt) Frvxell omnimner något besök. Se 29:de