Dagens Nyheter – 15 september 1871, sida 2

vR två män och spelade kort. På bordet märktes två tennbägare, två till hälften fyllda krus och en hög silfvermynt; kring detsamma stodo fem å sex åskådare. Den ene af spelarne, en mar med gulblekt ansigte, bar en jacka af sammet, som var temligen sliten och prydd med söndriga guldgaloner; han var skelögd, hans inställsamma leende vittnade om falskhet, och han hade långa, spetsiga fingrar, hvilkas utomordentliga rörlighet gaf kejsar Ferdinands ambassadör mycket att tänka på. Genom att nogare gifva akt på honom kom baronen snart till den öfvertygelsen att spelaren med den gulbleka hyn hörde till det slag af samvetslösa skälmar, som genom hemliga medel bruka korrigera lyckans nycker och tvinga den obeständiga att följa sig. Efter slutet af hvarje spel försvunno ett och annat silfvermynt i hans djupa ficka. Offret för denna fingerfärdighet grälade, svor, drack och fortsatte. Mannen med sammetsjackan kände sig slutligen intagas af kristligt medlidande med sitt offer och hällde innehållet af sitt krus i den andres. — Broder Thorvik, jag är mindre törstig än du, sade han; låt oss dela. Thorvik var tacksam för det rörande anbudet, fyllde sitt glas till brädden, tömde det i ett drag, spelade och tappade åter. — Aha! mumlade Johan vy. Worth; den der