Dagens Nyheter – 14 september 1871, sida 2

-— 200 —-— lan sina händer... hon trodde att hennes bjerta skulle brista; derpå pekade hor söderut mot den tyska kusten, sägande: — Se, der går vägen! Öfverväldigad af den starka sin.nesrörelsen, sjönk Margareta ned i en länstol. fon snyftade. Gustaf Adolf kastade sig till hennes fötter och lutade sitt hufvud mot huonnes knä. Huru ofta hade han ej i denna ställning tillbragt länga stunder under den lyckliga tid, då hon ännu trodde på honom! Han rvägade icke tala; qvinnan och modren var i detta ögonblick underkastad en ytterlig vanmakt. Hon förblef några minuter orörlig... Men plötsligt gjorde hon 6t. kraftig ar.strängning och reste sig upp. Hennes blick lågade, och ymniga tårar runno utför henfies kinder. — Min konung, jag är ej längre för er annat än en qvinna af det folk, öfver hvilket ni är satt att herrska, och moder till en af era undersåtar, sade hon. Må morgondagens. sol icke finna er här... Jag vill det icke, och för att mitt beslut måtte våra oryggligt, vill jag underrätta min far derom. Hon ringde med en klocka; straxt derefter inträdde Abraham Cabeliau. — Fader, sade hon, se der vår konung som nu ämnar draga ut i härnad mot vår religions fiender. Han vill offra sitt lif för Banninssens seger. — Ja, det svär jag, utbrast Gustaf Adolf.