Dagens Nyheter – 14 september 1871, sida 1

kort sagdt en hustru! Nej, se icke på mig med denna förnärmade blick; om också politiken nödgat mig att skänka min hand åt en annan, har mitt hjerta likväl aldrig upphört att vara din egendom. Din bild har följt mig öfverallt, den var min tröst i striden, mitt hopp under hemfärden. De enda stunder, då jag känt mig riktigt lycklig, har jag tillbragt vid din sida. Tro mig... om jag ej måst försvara mitt land mot polackar, danskar, ryssar och österrikare, skulle jag icke en enda dag ha lefvat skild från dig. Huru ofta har jag ej tänkt nedstiga från denna tron, der aldrig någon ro förunnas mig? Och helt säkert skulle jag för längesedan ha gjort det, om jag icke varit bunden af hedern... Men ack, nu älskar du mig icke längre för det jag är konung! — Ah! jag älskar dig ännu, eftersom jag förlåter dig, utbrast Margareta snyftande. Konungen uppgaf ett rop och ville taga henne i sin famn; men den unga qvinnan sköt honom ifrån gig, sägande: — Gustaf Adolf, Margareta är död; inför er står blott dottren till Abraham Cabeliau, en man, som vågat sitt lif i ers majestäts tjenst. Glöm allt annat! — Hur skall jag kunna det? suckade Gustaf Adolf. — Ni kan det, om ni vill egna alla era tankar och omsorger åt Sverige. Landet är hotadt, säger ni; nåväl, det tillhör er. att DE BEGGE FRANSMÄNNEN 36.