Dagens Nyheter – 13 september 1871, sida 1

dessa hänseenden gjordes mot de vid senaste riksdagen framlagda förslagen, torde derigenom äfven hafva förfallit. Förlitande mig på eder högsinnade uppfattning af hvad fäderneslandets väl kräfver, hoppas jag, att den tid, I nu kommen att egna åt detta för eder förut ingalunda främmande ärende, skall genom detsammas bringande till en slutlig lösning, långt ifrån att vara förspilld, medföra åt en hvar af eder tillfredsställelsen af uppfyllda pligter, åt fäderneslandet lycka och trygghet. Det urtima riksmötet förklaras härmed af mig öppnadt; och förblifver jag med all kunglig nåd och ynnest eder, gode herrar och svenske män, städse välbevågen. Första kammarens talman höll härefter följande tal till konungen: Med känslor af sann tillgifvenhet anhåller första kammaren att inför eders k. m:t få frambära uttrygken af sin underdåniga vördnad. å riksdagen nu för första gången efter anta gandet af den nya riksdagsordningen samlas till urtima möte, blir vigten af detta möte dubbelt betydelsefull, såsom afseende lösningen af en fråga, som berör grynden för fäderneslandets yttre oberoende och frihet, på samma gång den fordrar nya ansträngningar af landets alla söner. Att en sådan fråga, då den af tidshändelsernas påträngande makt först väcktes, skulle framkalla skilda meninfärs strider angående sättet för dess lösning, är ika naturligt, som det är obestridligt attden anda, som från fordomtima lifvat Sveriges fria folk, visat sig fortfarande lefva genom den enstämmighet, hvarmed det stora målet: fäderneslandets försvar, af alla önskas och eftersträfvas. Denna anda är ock en säker borgen, att hvad den önskar och eftersträfvar äfven skall uppnås, och att den föregående striden skall sluta icke med splittrade meningar, utan med det bästas seger, grundad på fullständig utredning och allmän iInsigt. Att söka härtill efter bästa förmägse bidraga har första kammaren alltid ansett för en fosterländsk pligt och en sann ära. Lifvad af sådana känslor och med en från hjertat gående önskan om lya och välgång för konung och fådernesland, anhåller första kammaren underdänigst att i eders k. m:ts nåd och ynnest städse få vara innesluten. Andra kammarens talmans tal till h. m:t var af nedanstående innehåll: Enligt eders k. m:ts vilja skall denna urtima riksdag ånyo behandla den stora frågan om förstärkning af rikets försvar. Måhända har hon alltför länge fått vänta på en nöjaktig lösning. En vinst har dock dröjsmålet medfört. Hela vårt folk inser numera förstärkningen3 nödvändighet, så lif. ligt det än önskar att åt det fredliga arbetetet uteslutande egna sina krafter och för everldelig tid undslippa krigets elände. Mcnskliga önskningar kunna icke alltid uppfyllas. Vära dagars förhållanden ställa dessutom med synnerligen skarpt allvar den gamla påminnelsen om beredelse till kr g såsom vilkor för fred till hvarje folk, som i ett sjelfständigt fädernesland vill åtnjuta fredens välsignelser. Att samma påminnelse också redan blifvit af svenska folkets ombud behjertad. torde den sist hållna lagtima riksdagen hafva klart ådagalagt. Med sällspord enhällighet beviljades då betydliga anslagssummor till vapan och befästningar; endast om armåns framtida organisation uppstod tyvärr en meningsskiljaktighet som för tillfället icke kunde utjemnas. Huruvida i sistberörda afsernde resultatet nu blifver lyckligare, skola de kommande veckornas. öfverläggningar och beslut utvisa. Andra kammaren frambär emellertid både af pligt och böjelse inför tronen sin underdåniga försäkran om osviklig trohet och särskildt om en samvetsgrann pröfning af de nya förslag, som komma att framläggas, samt anhäller derjemte att i eders k. m:ts nådiga ynnest städse få vara innesluten. Efter detta tals slut öfverlemnade krigsministern till talmännen den kungliga propositionen om försvarsverkets ordnande. Derpå gjorde talmännen hvar sin bugning för tronen. Så var högtidligheten slut.