Dagens Nyheter – 12 september 1871, sida 2

Griften i Saint-Denis. Då man uppnådde målet för denna påkostande pilgrimsvandring var kl. omkring 3. Tåget ordnade sig på två led kring den konungsliga kyrkan; medlemmarna af familjen och de ofticierande presterna ensamt inträdde i kyrkan. Sedan de sista bönerna blifvit framsagda, aftäckte man griften — det var ett i sanning högtidligt ögonblick. Inför denna gapande öppning, hvaruti hans ätts sista hopp nu skulle nedsänkas, inför denna tunga sten, som snart åter skulle tillslutas öfver en länge älskad dröm, kunde grefven af Chambord icke undertrycka en berätvigad rörelse; hans kusiner, prinsarne af Orltans, gingo fram och tryckte hans händer med synbar effusion — dock utan fusion. — Låtom oss stiga ned, sade grefven af Chambord, stålsättande sig mot sin smärta. Men knappast hade de stigit ned sista trappsteget, förrän ett oerhördt, oväntadt, fantastiskt skådespel mötte deras ögon och uppfyllde deras själ med fasa. Framtridda ur sina grafvar, stodo alla Frankrikes gamla konungar inför dem. Bullret hade väckt dem. De voro der alla, från den helige Ludvig, som man varsnade längst bort i fonden, ända till Ludvig XVIII, som stod alldeles intill sista trappsteget. Alla voro de der: Henrik IV med sin långa näsa, sitt friserade skägg och sitt halskrås; Ludvig XIII, blek, mager, sjuklig och tärd af spleen; Ludvig XIV, stolt och majestätisk i sin ofantliga peruk; Ludvig XV, med siaa hängande kinder och sin slappa blick. De voro der alla. Med en förvånad, nyfiket forskande blick, sökte de upptäcka hvilken den nye gästen, som man tillförde dem, var. I ett nu bleknade häftigt Ludvig XIV; han hade just sett dödsinskriften; det var icke en konung endast som man jordade, det var Rätten med Guds nåde.