Dagens Nyheter – 11 september 1871, sida 2

ningar åt mig, gifva dem åt andra som äro fattigare än ni sjelf... Se här, tag! När Armand Louis kom ut, fann han Magnus på samma ställe, der han lemnat honom. En sekund derefter satt han sjelf i sadeln. — Vi återvända nu, utan att dröja ett ögonblick, till värdshuset Den krönta laxen, sade han. — Må ske! svarade Magnus, i det han såg sig emkring med tankspridd min, — Jag har hundra dukater i fickan! Om jag begärt tusen, skulle jag ha fått dem. — Jag vet det. — Och detta förvånar er inte? — Nej. — Men det kunde ju ha händt att jag kommit tillbaka med tomma händer. — Det är omöjligt. — Hur kan ni tala så?... Abraham Cabeliau är ju inte min kassör. — Försynen var skyldig oss ett underverk; den har infriat sin skuld. De två ryttarne lemnade nu staden och redo utåt landsvägen. — Har ni någon fiende i Sverige? frågade Magnus helt plötsligt. — Fiende... nej. — Tänk noga efter. — Jag kan blott minnas en som möjligen hyser agg till mig... (4 — Hvad heter han? — Johan v. Werth.