grefven af Mansfeld, som utan land, utan armå, utan kredit förde krig mot suveräna furstar; i Brandenburg och Pommern under kung Kristian i Westfalen och Schwaben under hertigen af Braunschweig, som var förälskad i pfalzgrefvinnan och hade en af hennes handskar fästad vid sin hatt, under det hans bantr bar den stolta inskriften: Alt för Gud och för hennet; i Baiern och Schlesien under grefve Tilly och i Böhmen under prinsen af Anhalt. I hela tyska kejsardömet fanns icke en stad, en köping, ett slott, som han icke passerat, ej en härförare, under hvilken han ej tjenat som ryttare eller lansknekt. Tio gånger hade man lemnat honom qvar på valplatsn i den tron att han var död; hans kropp hade ofta varit genomborrad af kulor och illa åtgången af bajonetter; men icke destomindre lefde han. Om lifvet hyste han den åsigten att det är ett lotteri, der man kan vinna utan någon insats, och der man kan förlora, äfven om man för säkerhets skull satt sig i besittning af alla lotterna. Sedan Magnus slutat sin berättelse, började han göra Armand Louis frågor. — Jag föreställer mig, sade han, att ni, herr grefve, hör till dem, som ha hufvudet mera fullt af drömmar, än börsen af dukater; lägg härtill en trogen kärlek i hjertat, och ers nåd är precis sådan som jag antager honom vara. . — Är du en spåman, Magnus?