Dagens Nyheter – 8 september 1871, sida 3

procent. KÖPENHAMN den 7 september. Ryska storfursten Alexis ankom hit i eftermiddag ombord å en skruffregatt, åtföljd af två En höstqväll på Hasselbacken Sedan h. m:t Wilhelm den 1:ste, kejsare af Hasselbacken, konung i Strömparterren, hertig af Blåportens brända tomter m. m. m. m. genom skickligt förda diplomatiska underhandlingar lyckats annektera den verldsbekante musikfursten Josef Gungl med dess 40 man starka kår af alla vapenslag, har till det förtjusande Hasselbacken — Wilhelms mest omhuldade rike — främlingar dagligen strömmat i otrolig mängd för att öfvervara den stora fiolgeneralens musikaliska evolutioner. Man ser der den mest brokiga nationalitetssillsalat, från och med stockholmare, sydsvenskar och filipstadsfröknar, till och med yankees och moskoviter, spaniorer och gerolsteinare, offenbachare och tunguser, nihilister och nyliberalister samt annat godt folk af alla stånd, åldrar och kön, ja, till och med en och annan af andra kammarens bekanta 106. Alla dessa olika slags menniskor äro mer eller mindre förtjusta öfver det som vankas: resedaoch rosendoft från snäckomkransade blomstergrupper, ett haf af ljus från bländande gassolar och mångfärgade lampor i alla kulörer, punsch af det mest söta och oskyldiga slag, och musiken sedan! — Men låtom oss gå i ordning. Klockan är nära sju på aftonen. Från Allmänna gränd och Alkärret komma högtidsklädda skaror i långa banor och försvinna inom Hasselbackens vimpelprydda port. Strax till höger derinom är uppfördt ett litet förtjusande tempel i ädel stil, i hvilket trona 2 kejserliga programutdelaro med minst kammarherre-rang och som på det artigaste sätt öf? verlemna åt hvar och en förteckning öfver aftonens festligheter. Man får dervid icke glömma etiketten, som bjuder att man i utbyte mot den lilla papperslappen lemnar en 50öring. Sedan denna ceremoni är öfverstånden, går man några steg framåt och uppnår så början af den till öfre terrassen ledande, gigantiska, stenkolsoljedoftande trappan, på hvars nedersta steg 2 andra hofembetsmän äro stationerade, hvilka utan att säga ett enda ord, med en förvånande färdighet, rycka till sig en med programmet sammanhängande liten lapp. Först sedan detta är gjordt, anses man fullt värdig att njuta af hvad som komma skall och anmodas med en gest att trippa trappan tretton trappsteg uppföre, Det första sevärda, som derefter vanligen möter ens blickar, är Hasselbackens riksmarskalk en ståtlig man i sin bästa ålder, iklädd en lysande, gräsgrön uniform med blanka knappar och amiralsmössa samt försedd med en ofantlig staf med rikt försilfrad knapp. Han går långsamt och högtidligt åter och fram, men ett tu tre börjar han springa, flöjer ledigt med ett enda hopp öfver stängslet till daliernås och stockrosornas: heliga jungfrubur, och svänger under gräsliga hotelser sin olycksbådande staf öfver hutvudet på en oförskämd pudel, som vill fuska i trädgårdsmästareyrket. Men denne låter sig icke så lätt förbluffa, utan ger ljudeligt svar på tal, och så börjar en dans af stor komisk effekt: den lilla qvickfotade pudeln före och marskalken efter, med steg, värdiga en Lunkentus, hvarf vä hvarf omkring på den saftiga, mjuka gräsmattan, tills slutligen — pladask! — marskalken med staf och allt ligger rak lång och dricker brorskål med gräshopporna, till mycken fröjd och gamman för uppsluppna framtidsmän och andre, hvilka stannat som åskådare af den vilda jagten. Sådant extra nöje boredes ofta, ty marskalken är jaloux om Floras älskvärda döttrar och tänker med lif och blod, så länge han orkar krypa, försvara renheten på deras oskuldsfulla blomsterkalkar, Men låtom oss gå vidare, Den månghundraåriga Bellmans-eken står ännu rak och frodig lik en nordisk fjellgubbe och blickar med ett medlidsamt löje ned på all denna verldens fåfänglighet. Generation efter generation har han gett kräla i stoftet vid sina fötter och tförsvinna. Bellman har han hört sjunga, Ulla Wicblad och Jergen Puckel har han sett dan så menuett utantör detnärbelägna voffelbruket vid pukors och trumpeters klang, tjusarkonungen har han — men hvad är det värdt att tala om den snön som föll i fjor, allt det der är ju nu en saga blott; tacka vet jag Josef Gungl! Han är Hasselbackens bhjelte hvarenda afton sen I augusti. Bellmansdagen är blott en enda, men Gunglsdagarne äro så många flora. Framför slottet äro redan alla soffor och stolar belastade med mer eller mindre förtjusande bördor, och alla bord belamrade med guloch brunfärgade flaskor och glas, hvilkas tal ingen räkna kan. De kejserliga kammarjunkarne ila om hvarandra, likt lekande siklöjor i majsolens glans, barhufvade, med svarta jackor och hvita förkläden, hållande i handen till tecken af sin värdighet — en korkskruf. H. m:t kejsaren sjelf står, iklädd sin galamössa, och lutar sig med den oumbärliga cigarrstumpen i mun leende mot en pelare. Musiktemplet fylles allt mer och mer af basfioler och andra fioler, harpor, bleckoch träinstrumenter af alla. möjliga slag och former samt med unga, hyggliga musikanter, Ändtligen slår klockan sju. Allas blickar