detta heroiska skeppsbrott, och det var han sjelf. Han steg upp och begynte se sig om på stranden. Två lik hade blifvit uppkastade af vågorna. Armand Louis ropade de döde vid namn; men endast fiskmåsarne svarade honom med sitt hesa skri. Han gick några steg längre bort. Mellan tvänne stenar upptäckte han kaptenens kropp; den låg med ansigtet vändt mot himmelen. — Stackars David! mumlade herr de la Guerche. Han gräfde en djup grop i sanden och nedlade der de tre lik, som hafvet lemnat ifrån sig. På grafven satte han ett kors, som han tillverkade af en brädlapp, och aflägsnade gig med osäkra steg. Snart påträffade han en väg, hvilken han följde ett stycke, och anlände på detta vis till ett oansenligt värdshus, som emellertid såg temligen inbjudande ut; här fick han ett rum, en säng samt mat. Tack vare sin strykande aptit, fann han supån förträfflig; hans trötthet gjorde att bädden syntes honom utomordentligt beqväm och mjuk. Efter att ha upphängt sina med salt vatten genomdränkta kläder framför eldstaden, lade. han sig, tillslöt ögonen och försjönk snart i djup sömn. Då herr de la Guerche vaknade, stod solen redan högt på himmelen och lyste så vänligt in i hans lilla kammare. Vinden: susade i trädens kronor och talrika skaror af fåglar