Dagens Nyheter – 5 september 1871, sida 3

kring 8 öre rmt; några år förut, då den var ovanlig dyr, 13 å 14 öre. För 17 öre höll hela skolan kalas, hvilket ofta då lär varit brukligt, Fråm de franska ståndrätterna berättar den franske journaliston Jules Claretie följande episod; . Öfverste V. fungerade vid en at de ståndrätter, som strax efter upprorets undertryckande afkunnade sina domslut vid skenet af brinnande hus och under kanonernas dån. Rättegångsformerna vid dessa voro i hög grad enkla, Några frågor till fången och domen afkunnades antingen med orden å Versailles eller å classer, Det sistnämda betydde: skjut honom strax! Gensdarmerna införde en fånge, helt ung, dödsblek, med bandager kring de nedra extremiteterna. Öfverste V. frågade om han icke hade sett honom förr, — Jo, sade fången med ett svagt leende, ni såg mig i går. — I går? Hvar? — Här. Det är icke första gången man har erresterat mig. Ni dömde mig i går till döden, och jag lär redan skjuten, Her har ni förklaringeti; — Skjuten! Ni? — Ja. Jag blef fängslad, för det jag hade kämpat bakom en barrikad. Jag sträckte gevär, af mig och fördes hit. Härifrån fördes jag och yra andra till en gårdsplatg, der Vi ställdes upp met en mur öch arkebuserades. Jag föll under de andre och trodde mig vara död. Jag kände att kulorna hade träffat mig i balsen och benen. Soldaterna aflägsnade sig och lito oss ligga der vi lågo. Jag återfick medvetandet och tänkte: Jag kommer kanske härifrån med lifvet. Jag låg alldeles stilla till dess natten inbröt. Då kröp jag fram under liken, såg, att gårdsmuren icke. var hög, fann en liten stege, med hvars tillhjelp jag kröp upp på muren, hvarifrån jag derefter hoppade ned. Jag föll och utstötte ett jemmerrop. Man hörde mig. Polisagenter skyndade fram, och jag blef arresterad och förd hit för andra gången. Se der min historia. Jag hyser intet hopp, ren det är på min ära hårdt, att man icke sköt mig ordentligt första gången. — Jag kinner icke eder sak närmare, sade öfversten, men jag vill icke vara strängare än ödet, Ni har er frihet. Gål Glädjen framlyste ur mannens bleka ansigte, Han gick, men tre timmar senare släpade gensdarmerna honom åter inför samma ståndrätt. — Hvad, ropade öfversten, är ni här igen! — Motgång på motgång, herr öfverste! Jag hade skyndat hem, omfamnade hustru och barn och kände mig redan lugn, då portvakten angaf mig för agenter . som undersökte de närmaste husen. Förklaringar tjenade till intet. Man förde mig åter hit. Ödet vill att jag skall dö, — Är er hustru rask, kunna edra barn tåla en resa? — Ja, — Har ni pengar? — En obetydlig summa, men tillräcklig för en liten resa. — Nåvil, skrif till er hustru, att hon med sina barn skall begifva sig till Versailles. I morgon kl. 11 skall kon återse er vid porten. till orangeriet, der fångarne spirras inne, Ni får då er frihet, men förpligtar er att resa till Belgien eller England. Samtycker ni? — Ja, ni är den bite .,,, — Godt? afbröt öfyersten hans tacksägelse och afkunnade domen å Versailles. Öfversten skref till general Appert och bad honom frigifra fången följande dag kl. 11. Men ännu en gång lade ödet sig emellan. Brefyvet förkom och fanns först tro dagar der) efter. Den fångnes hustru och barn hade med ångest och förtviflan väntat utanför gallerporten dag och natt. Ändtligen slog befrielsens timme, och utan vidare äfventyr uppnådde den lilla familjen Belgien.