Dagens Nyheter – 5 september 1871, sida 2

emm — Framåt! ropade han åt lansknektarne, som följde ett stycke efter honom. — Framåt! svarade tvåhundra män. — Men jag stannar här, yttrade en gammal soldat. Och fattande en spade, började han gräfva ett hål i marken nedanför batteriet. Det var en lansknekt, som ett par dagar förut blifvit intagen af förskräckelse och öfvergifvit sin post. Sedan dess hade man icke sett något dystrare ansigte än hans i la Rochelle. Armand Louis betraktade honom med en föraktfull min. — Som du behagar, sade han. Du får räkna dem, som komma tillbaka. Lansknekten blef blek som ett lik i ansigtet. — Må de, som återkomma, glömma mig! sade han. Och han fortfor att gräfva med fördubblad ifver. Emellertid samlades i största hast väpnadt folk, tillhörande den kungliga armåön, för att tillbakaslå det plötsliga anfallet. En förfärlig strid uppstod. Den lifliga gevärselden, i förening med kanondundret, ådrog sig snurt kardinalens uppmärksamhet. Han skyndade sig att åter uppsöka batteriet vid södra stadsporten. När han kom dit, var detta redan i hugenotternas våld.