kungliga armån, laddade dem hårdt, sigtade länge samt afvaktade derpå nya order. I det ögonblick, då de kungliga trupperna, som i början blifvit något bragta i oordning genom Armand Louis och hans ryttares våldsamma anfall, åter samlat sig och störtade fram för att krossa den oförvägna lilla hopen, kommenderade Armand Louis: — Ge fyr! En mängd blixtar utgingo från batteriet, som omedelbart derpå insveptes i rök. — Och nu tillbaka! kommenderade herr de la Guerche. Alla hans tappra krigare togo till reträtten. — Kommer du med, Jean Gautier? sade Armand Louis till den gamle lansknekten, gom stod orörlig och tyst vid sin grop. Den sålunda tilltalade skakade på hufvudet och sade: — Nej, om ni saknade betäckving under återtåget, skulle ni omkomma allesammans, Hör ni, hvad katolikernes officerare ropa till sitt folk?... Jag stannar här... Men ni skall lofva att tala om för dem som sågo mig fy, huru jag har dött. Armand Louis förstod allt. — Ah! stackars Jean Gautier, hvad har jag då sagt? utbrast han. Jean Gautier pekade på la Rochelle och svarade: — Skynda er härifrån. Hvad mig beträffar, måste jag utplåna den fläck, som vidlåder mitt