Dagens Nyheter – 4 september 1871, sida 2

Båda två hade tur med sig. Tack vare nattens mörker, lyckades det Armand Louis att smyga sig förbi de fiendtliga förposterna och uppnå la Rochelles portar, som genast blefvo öppnade för honom. Då den första sammandrabbningen var öfverstånden, återvände Renaud till sitt tält; blod droppade då från Lans värja, och han hade således visat sig värdig det goda mottagande han rönt. Vid åsynen af sin älskade dotterson hade herr de Charnailles, som var sårad och medtagen af feber och sömnlöshet, så till vida återvunnit sina krafter att han kunde trycka honom till sitt bröst. Den gamle grät. — Nu kan jag dö nöjd, sade han; ty. jag ser att du gör heder åt det blod som flyter i dina ådror. Ingenting kunde vara förskräckligare och mera nedslående än åsynen af la Rochelle. Kardinalens kulor och bomber hade der åstadkommit mycken förödelse; murarne voro flerstädes raserade, husen likaså; de till stor del förstörda kyrkorna, hvilkas alla portar stodo öppna, voro ständigt fyllda af en stor menniskomassa, bestående af qvinnor och barn, som bådo liggande på knä bland ruinerna. Männen uppehöllo sig på fästningsvallarne, fastän de redan upphört att hysa några förhoppningar om räddning; de sökte blott ett tillfälle att falla med ära. Hela staden var försänkt i BOrg. I det fiendtliga lägret väntade kardinalen,