Dagens Nyheter – 4 september 1871, sida 1

— Nej; ännu ha vi kanoner att skjuta med och armar sedan att slåss med. — Hvarför då förtvifla? Gud, som räddade sitt folk i öknen, kan han icke också rädda la Rochelle från undergång? En budbärare har denna natt anländt till staden; ingen hjelp är att förvänta; engelska flottan, trött på att onödigtvis kryssa fram och åter på hafvet, begifver sig tillbaka till sina hamnar; vi lemnas helt och hållet åt oss sjelfva. — Talar någon om att kapitulera? — Ingen; hvar och en är på sin post; men om alla andra anse att de göra nog genom att låta döda sig för den goda sakens skull, vill åtminstone jag för min del söka göra något mera. — Tala! — Jag ber er välsigna mig. Inom en timme skall jag vara i det fiendtliga lägret. Det är möjligt att jag icke återkommer derifrån. Herr de Charnailles omfamnade Armand Louis. — Har du tänkt på fröken de Souvigny? sade han. — Det går icke en minut förbi, utan att jag hör hennes namn framhviskas i djupet af mitt hjerta, svarade Armand Louis; men hon vet att jag i främsta rummet måste lyssna till hederns röst. Om jag aldrig får återse henne, vill jag att hon skall veta att jag var henne värdig.