Dagens Nyheter – 4 september 1871, sida 1

Renaud bugade gig, lik en ambassadör som tager afsked af en drottning; derpå gick han ut på balkongen med stolta steg och högburet hufvud. — 0, Diana! mumlade han. Stum och orörlig, med handen på hjertat och darrande läppar lyssnade baronessar till det småningom bortdöende ljudet af Renauds steg. Då allt åter var tyst, häfde sig hennes bröst våldsamt, och med en stämma, darrande af rörelse, utbrast hon: — 0O, ja! jag skall hämnas! Helt annorlunda gick det till utanför fröken de Souvignys fönster, der Adrienne och Armand Louis vid samma sena timme togo farväl af hvarandra. — Nu är jag inte rädd mera, då jag vet hvilken fara det är Bom hotar mig, sade den unga flickan. Aldrig, aldrig skall jag bli Johan v. Werths maka, derom kan ni vara viss. Intet annat öra än ert skall höra det ord som kommer att binda mig för hela lifvet, det lofvar jag heligt. Res derför lugn. Jag är en bland dessa qvinnor som älska endast en gång i lifvet. Armand Louis tryckte en kyss på Adrienneg hand och yttrade: — Om jag ej kommer tillbaka, så bed för mig! Adrienne tog en ring från sitt finger och räckte den åt herr de la Guerche, sägande: DE BEGGE FRANSMÄNNEN. 28,