Dagens Nyheter – 2 september 1871, sida 2

hög, för att jag bör kunna anses värdig bära en markisinnekrona. — Jag vet det, och mina förfäder skulle tacka mig, om jag lade ert ärofulla vapen till de många, som redan pryda vårt stamträd; men hedern bjuder mig att resa, och jag vill icke utsätta er för faran att nödgas alltför snart smycka markisinnekronan med en sorgekrans. Och hvad skulle mina vapenbröder säga, m jag läte förleda mig till att stanna hos er? — Nåväl, så res. Men derförinnan gifta vi oss med hvarandra, och jag följer er. Renaud spratt till: Han hade förutsett tårar, häftiga utbrott af vrede, men han hade icke tänkt sig möjligheten af detta frimodiga och radikala förslag. — Ni betänker er? fortsatte baronessan, — Det är omöjligt! sade herr de Chaufontaine vid minnet af Diana. — Herr de Chaufontaine . . . vill ni nu medgifva att niinte älskar mig? Den ni skänkt ert hjerta är Diana de Pardaillan, men akta er! Renaud, som hittills ansträngt sig på allt sält för att synas riktigt glad och uppsluppen, blef plötsligt atlvarsam. — Det der var kanske tre ord för mycket, min kära Thekla, sade han. — Hvarför skulle jag icke tala uppriktigt? utbrast hon. Har jag inte rätt dertill? Här är ju fråga om er och om mig, bör jag väl då tiga? Noj, jag vill säga min mening rent ut. Vågar ni söka inbilla mig, att ni icke