Dagens Nyheter – 2 september 1871, sida 1

SNORRES SP SR rutinerade jurister, tyckes föreställa Big att här är fråga om att etablera en förlikningsdomstol emellan regeringen å ena sidan samt rustoch rotehållare å den andra. Regeringen anser sig fördenskull, för att få slut på bråket böra bjuda det ena förlikningsförslaget efter det andra, troende sig dermed hafva uppfyllt allan rättfärdighet. Denna uppfattning af saken är ett fullkomligt misstag. Det gäller alldeles icke ensamt en isolerad fråga mellan rustoch rotehållare å ena sidan samt regeringen å den andra, utan det gäller: huruvida det abderiliska skattesystem, under hvilket svenska jordb-uket i sekler suckat, skall ännu i sekler fortfara, eller ej. Detta är frågan, och såsom sådan betraktad torde hon verkligen vara sort, såsom hr Wennerberg så patetiskt uttryckte sig i andra kammaren. Ser man saken från denna sida — och derifrån måste den ses, försåvidt det gäller den stateekonomiska delen (den militära är något annat) — så är klart, att hvarje försök att lindra måste mer eller mindre blifva otillfredsställande. Det är tydligt, att patienten ej ger sig tillfreds med mindre än att sjukdomen blir botad. Man riskerar i motsatt fall ständiga recidiver. Indelningsverket och det: dermed sammanhängande skattesystemet är att likna vid kräftan, en sjukdom, för hvilken äfven en mängd lindringskurer försökts, men som doek alltid befunnits obotlig tills den blifvit bortskuren med rötterna. Några Ssympatikurer hjelpa lika litet i fråga om indelningsverket som i fråga om kräftan. Båda delarne äro af den frätande natur att de ej gifva med gig med mindre nan går till botten med saken. För egen del hafva vi alltid hyst dessa tankar om indelvingsverket och hela det ojemna jordbeskattningsväsendet, men vi hunna å andra sidan lätt begripa hvarför vår byråkrati och den nuvarande ministeren, hvilken är byråkratiens vigde fanbärare, hönger sig fast vid ett skattesystem, som framför andra eger förmågan att ge folk att göra och sålunda af sig alstrar en mängd platser och beställningar. Vi undra alls icke på att den byråkratiska ministeren strider som för hus och härd i afseende å denna Csekelgamla inrättning, ur hyilken aflats så många digra luntor, ej begripliga för någon annan än den som är invigd i byråkratiens alldra innersta gömslen. Det måste naturligtvis alltid kännas svårt att se sig vara på väg att förlora detta brödstycke, på hvilket mean i århundraden kunnat gnaga. För oss deremot, som hylla ett demokratiskt och billigt statssystem, ställer sig frågan något annorlunda, Vi helsa med glädje den rörelse som för närvarande ilandet pågår och anse denna rörelse för visso för något helt annat än en ensidig rustoch rotehållarefråga. Det kan visserligen ej bestridas, att rustoch rotehållarefrågan utgör en del af dsgens stora fråga, men den utgör på långt när icke allt. Att få infördt ett demokratiskt skattesystem, d. v. s. ett sådant som trycker lika på alla samhällsklasser i mån af deras tillgångar och inkomster, det är hufvudsaken, och ett åylikt skattesystem är helt enkelt omöjligt, så länge indelningsverket ännu finnes till, vare sig under sträng eller lindrig form. Hvar och en, som i likhet med oss älska ett demokratiskt samhällsskick, måste ovilkorligen ERK EKRAR ONES NK IR ORRIRE HRT