Dagens Nyheter – 1 september 1871, sida 2

— 4V0 — Ack! ni är henne redan värdig, sade Adrienne. De återvände tysta till slottet. Armand Louis gick upp till herr de Pardaillan, och Renaud uppsökte Carquefou. Herr de Pardaillan förklarade med en synnerlig ifver, att han i allo gillade Armand Louis föresats att resa. Och han ställde sin börs och sina hästar till den unge mannens disposition. — Så underligt! tänkte Armand Louis; jag förstår mycket väl hvarför han gillar mitt handlingssätt, men huru förklara denna synbara glädje öfver att han blir mig qvitt? Herr de la Guerche begaf sig till stallet, för att välja en häst Här träffade han Carquefou, som suckade. — Jag har alltid sagt, herr grefve, att den här glädjen skulle komma att taga ett hastigt slut, sade den stackars ynglingen. En sorgsen stämning rådde bland våra unga vänner vid middagsbordet denna dag. Man kunde nästan se på Dianas ögon att hon hade gråtit; baronessan Igomer var tankspridd och missbelåten; Adrienne liknade en bild af resignationen. Renaud talade icke alls; det var det största bevis på nedslagenhet han kunde gifva. Endast baron Johan v. Werth visade sig riktigt glad och munter. När man uppstigit från bordet, trädde herr de , Pardaillan fram till Armand Louis och yttrade: