Dagens Nyheter – 1 september 1871, sida 2

-— MV gade Armand Louis, helt rörd af att so henne gråta. — Jag vet det icke, men jag är orolig, uppskakad i djupet af min själ... Ack, hvad jag längtat efter er!... Någonting försiggår här som förskräcker mig... men hvad? Det kan jag ej säga. Allt inger mig fruktan.. en olycka hotar oss. . — En olycka? upprepade Armand Louis. — Ni känner väl att jag ej så lätt låter skrämma mig; men nu... nu fruktar jag det värsta. Armand Louis omslöt med sin arm den darrande Adriennes simnärtå lif och sade plötsligt: — Är det baron Johan v. Werth som väckt dessa farhågor hos er? — Ack, ja! För några dagar sedan sutto vi och språkade i salen; herr de Pardaillan var närvarande. Jag höll på att knyta små bandrosetter; baron Johan v. Werth talade om krig och strider; mina tankar voro hos cr. Hin sade mig att många faror omgifva soldaten, att han snart ämnade resa, att han kanske aldrig mera skulle återkomma, men att han skulle gå döden till mötes med större mod, om en vänlig hand skänkte honom. en sådan rosett, som jag just då knutit. — Och ni gaf honom rosetten, Adrienne? — Han tog den åtminstone, och jag lät honom behälla den. Ack! jag försäkrar, att jag då tänkte på er, jag inbillade mig att ert lif sväfvade i fara... och min svaga hand