hvilken förer till stora Göteborgsvägen, sade lakejen. Herr de la Guerehe tackade, men då han åter kommit in ibland träden, vände han om och gömde sig bakom en tjock ek. Från det ställe, der han nu uppehöll sig kunde han se en liten grind, hvilken ledde i in i trädgården, och utanför denna grind voro två män till häst posterade. Plötsligt öppnades grinden häftigt, och en man, åtföljd af två betjenter, som buro ett fruntimmer på sina armar, visade sig vid ingången till den smala skogsvägen. — I vagnen med henne så fort som möjligt! ropade mannen. De två betjenterna påskyndade sin gång, den ene lakejen öppnade vagnsdörren, den andre nedfällde fotsteget. — Hjelp! ropade qvinnan, Armand Louis trädde fram på vägen. Det hade emellertid lyckats de två betjenterna att förflytta den olyckliga in i vagnen; och för att hennes nödrop icke skulle höras, sökte den ene af dem binda. en halsduk för munnen på henne. — Hjelp! ropade hon ännu en gång. Två lakejer till häst ställde sig i spetsen för tåget; en annan tog plats på venstra sidan om vagnen; på den högra placerade sig den ryttare, som syntes vara deras anförare. — Och. nu, kusk, låt. piskan smälla och spara icke hästarne! sade den sistnämnde.