Dagens Nyheter – 26 augusti 1871, sida 2

galen slog sina drillar i parken, men tonerna från en luta läto samtidigt höra sig, och dessa syntes honom ännu skönare. — Jag känner igen denna melodi, sade Renaud; jag har hört den förut på Malteserkorsett. Armand Louis rodnade. — Hvad ser jag? Du tar på dig din kappa? utbrast Renaud. — Ja, stammade Armand Louis, i det han smög sig mot dörren. Ljudet af en sång blandade sig mellan lutans toner och näktergalens drillar. — Ack! det är tyvärr inte fröken de Pardaillan som sjunger, mumlade Renaud, under det han äfvenledes svepte om sig sin kappa och gick ut genom dörren efter sin vän. — Jaså, du går också ut? sade Armand Louis och stannade. — Ja, jag måste laga att jag får mitt hjertesår läkt, genmälde Renaud med en min, hvari lästes en komisk blandning af förtviflan och skrattlust. — Ah! baronessan Igomer? — Ack! käre vän; mitt lidande har rört henne, och hon är villig att höra mig... — I afton? — Ja, nu. Diana var så vacker i dag att jag blef alldeles utom mig... Jag kastade mig för baronessans fötter, hon stötte mig harmsen tillbaka, men lofvade likväl heligt att hon skulle vara på sin balkong vid midnattstiden.