— Herre Gud, om det ej täckes Dig att hålla Din skyddande hand öfver Öss, så förläna mig åtminstone den nåden, att jag ej faller lefvande i denne eländiges händer! Renaud såg sig om, men ännu kunde han ej upptäcka Den barmhertige samaritanen. Först sedan ytterligare en stund af orolig spänning förflutit, och då solen. redan hunnit ett godt stycke upp på himmelen, varseblef han ett stort skepp som låg för ankar ute på floden. — Se der den hvita relingen! ropade han. En kula genomborrade båtens ena sida. — De nalkas alltmera! mumlade Renaud. En feberaktig ångest afmålade sig på Armand Louis? ansigte. Hans ögon lemnade icke mera Adrienne... Svetten: perlade från Carquefous och Dominiques: pannor; deras. bröst häfde sig våldsamt. Adrienne, som intagit sin förra plats, pekade på sin klädning, hvilken nedtill var alldeles våt: Vattnet inträngde i båten genom ett hål, som åstadkommits af den nyss omtalade kulan. — Fortfaren att ro, sade Renaud, jag skall försöka täppa läckan. Renaud slet nu ett stycke tyg från sin kappa, lindade det om en årtull och -fick -på detta sätt. läckan tillstoppad; men -afståndet mellan de två båtarne hade blifvit förkortadt, och en kula från den förföljande båten krossade den åra, som Carquefou förde.