— 147 — — Full eller nyktör, det gör detsamma; jag tycker ändå inte om att vara i den der sjömanners närhet; svarade Carquefou. En tät dimma: var utbredd öfver floden, kajerna, husen och skeppen. Man hörde endast böljornas sqvalpande vid stranden. En mörk skugga passerade förbi Renaud och hviskade: — Skynda er; Matheus Orlseopp är ej långt borta! Skuggan försvann derpåi den tjocka dimma, som omgaf dem. ElFlyktingarne hade hört den till Renaud ställda varningen och sågo sig omkring. Dimman, som skyddade dem, dolde floden helt och hållet för deras: blickar. Carquefous skarpa öga upptäckte emellertid ett aflångt föremål, som vaggade på böljorna nästan alldeles nedanför deras fötter. Han hukade sig ned och ropade, i det hans hand omfattade ett ankärtåg. — En båt! vi äro räddade! Adrienne tog först plats,-sedan följde de andra efter; sist komRenaud, . som; afskar ankartåget med sin : dolk, stötte båten från land och fattade rodret. — Ochz:ron. nu af. alla krafter, sade han. Armand Louis, Carquefou: och Dominique skyndade: sig att gripa till årotna, och snart flög båten som en pil öfver vattnet. — Ändtligen! mumlade herr de. la Guerche. Plötsligt började det blåsa upp; och den friska: brisen förjagade efterhand dimman.