Dagens Nyheter – 24 augusti 1871, sida 1

detta. Han måste ju vara i den aldra högsta grad framstående. — Hm! man här stundom sett höga hopp inom infanteriet, der förtjensten af hoppet egentligen legat i en god trampolin. — Må vara. Men du vet att vår nuvarande krigsminister är ofelbar, och när han gör en tredje major till öfverste och regementschef, mätte det gifvas oomkullrunkliga grunder derör. — Förmodligen. Men hur står det då till med betälet inom svenska armån, när det icke bland alla dess öfverstelöjtpanter samt förste och andre majorer fins någon enda värdig att utnämnas till öfverste vid östgötarne framför den, som du sjelf säger, helt upge tredje majoren vid regementet? oa — Se så, nu har du just kommit dit jag ville . . . Det var inte för roskull jag utropade: hvilken karl, den krigsministern! Du mins hvilken harm det väckte förr när gardeskaptener redo land och rike omkring från befälsplats till befälsplats, eller när en Nerkeskapten seglade på lyckans haf till chefsplstsen för jönköpingarne. — General Abelin har gjort slut på detta profrytteri, det är tydligt. Han har haft kraft att genomdrifva en ny princip: nu skola för de högre befälsplatserna icke gälla tur och anciennitet inom hela vapnet eller ioom distriktet, utan inom regementet och kompaniet. — Tala om tur och anciennetet! Tillåt mig säga, att om jag var antediluviansk, så är du byråkratisk. Vill du att krigsministern skulle befordra en officer framför andra, blott och bart derför att han lyckats lefva tills han blifvit den äldste? — Nej bevars, följde han den grunden skulle armån få ett högre befäl at idel podagrister och öfveråriogar. Men jag menar, att bland de öfriga indelta regementeuvas och kårernas alla öfverstelöjnanter och majorer måtte antingen icke funnits någon enda, äldre i tur .n grefve Spens, lika skicklig tom han, att föra befälet öfver andra lifgrenadierregementet — ty då borde denne erhållit fullmakten — eller ock har krigsministern infört en inskränkning i befordringsväg, så att hädanefter vid tillsättande af regementsofficersplatser valet skall ske inom regementet, om också lämpligare kandidater finnas utom detsamma. — Håå. Men numera, sedan för taktiskt ändamål kompaniet, men icke regementet eller bataljonen, är enbeten — såvida icke plutonen skulle vara det — ega regementsofficerarne ej så öfvervägande vigt framför kaptenerna, att icke den grund, som är god för de enes befordran, bör vara gällande äfven för de andres. Sålunda finner du att din kraftige krigsmini: ster nödvändigt måste utsträcka tillämpningen af sin nya princip längre ned i graderna, — Så långt hade jag ej kunnat utföra min tavkegång, — Men du inser att jag har rätt. Hr krigsministern skall hädavefter ej rimligtvis kunna gifva kompani åt någon annan löjtnant än den, som tjenat just på det lediga kompaniet; och jag inser icke ens hur han, för att vara konseqvent, skall kunna taga underofficerare utom kompaniet, såvida derinom finnas några passabla, ifven om bättre fanjunkareämnen skulle finhas inom regementets öfriga kompanier. — Hm! Men jag säger ändå: hvilken karl, len krigsministern, som har mod att sålunda ställa sig emot hela den indelta armåns befäl: