— 100 — artigt på Adrienne, så ofta kon gick förbi honom. Då hon en dag betraktade honom, förvånad öfver hans uppmärksamhet, yttrade han: — Jag hade en gång en dotter, som var er lik både till utseende och sätt. Gud hade gifvit mig henne; Gud tog henne ifrån mig; välsignadt vare hans heliga namn! — En dotter? upprepade Adrienne rörd. — Jag hade två — de voro tvillingsystrar, obefläckade lam, som liknade två blommor, på samma dag utsprungna från samma stjelk. I sin barmhertighet lät Gud mig behålla den ena; men man sörjer mera öfver det goda man mistat än man gläder sig öfver det goda man har qvar. Jag har sett er och gråtit vid tanken på min Madeleine. Herren bevare eder! Och efter att ha sagt detta, aflägsnade sig gubben. — Se der en hugenott, som jag skulle vilja omvända, ifall jag hade tid dertill, yttrade Renaud. Värden underrättade honom om att denne calvinist var befälhafvare på ett fartyg, som låg ankradt i hamnen. På qvällen den fjerde dagen kom Carquefou hem efter en promenad i staden och såg högst orolig ut. Han förde Renaud afsides och hviskade till honom: — Herr markis, jag mötte nyss en man som var alldeles förskräckligt lik en af de