XL En kappridt; Vid daggryringen uppnådde de resande en liten by, der de gjorde halt, emedan deras hästar voro nära att dö af trötthet. Eftersom don Gaspard och Matheus icke längre funnos i lifvet, ansågo de sig egentligen ingenting ha att frukta; och de beslöto derför att hvila sig intill aftonen. När skymningen nalkades, såg Carquefou, som oupphörligt ströfvade omkring i byns närhet, en ryttare komma emot sig i vild galopp. — Guds död! det är ju Petter! sade han. Snart stannade hästen, och ryttaren, hvilken verkligen befanns vara Petter, ropade: — Genast härifrån! Jag har dragonerna i hälarne på mig. Carqueföu skyndade sig att uppsöka sina vänner; med Dominiques hjelp sadlade hen hästarne, som blifvit synnerligen krya och hurtiga igen, tack vare hvilan och det. goda foder som beståtts dem; Renaud, Armand Louis och Adrienne gjorde sig färdiga att stiga till häst. — Bort härifrån! sade Petter; der -ha vi dem! — Följ med oss, jag tar dig i min tjenst, yttrade Renaud till bonom. Den stackars Petters ögon fylldes af tårar, och med en obeskrifligt sorgsen blick syvarade han: DE BEGGE FRANSMÄNNEN. 12.