färlig ed gick öfver hans läppar. Två dragoner passerade förbi honom. — Adjö, spöke! ropade Carquefou lugnad. Armand Louis, Adrienne och Dominique hade nu fått ett godt försprång. Dragonerne voro spridda åt alla håll som en flock åkerhöns. Somliga hade hunnit hit, andra dit, några samlade sig omkring den ryttare, hvilkens häst nyss stupat. — Kommer du ihåg den gamla berättelsen om Horatius och de tre Curiatierne? sade Renaud till Carquefou. — Ja, nog har jag hört den alltid... — Nåväl, för att tillskynda dig ett nöje, vill jag visa huru Horatius bar sig åt; olyckligtvis kan jag icke bjuda dig på mer än två Curiatier. Efter att ha yttrat detta, lät Renaud sin häst vända, red i sporrsträck mot den förste af de två förföljande dragonerna och krossade hufvudet på honom med en pistolkula. Den andre ville fly, men hans häst hade redan mistat andan och störtade, hvarpå Renaud hoppade ur sadeln, satte spetsen af sin dolk mot den kullslagne ryttarens strupe och sade: — Jag skänker dig lifvet, om du vill söga mig sanningen. — Hvad önskar ni veta? frågade ryttaren, som var bedöfvad af fallet. — Hvad heter den svarte mannen, hvilkens häst störtade nyss? Dragonen såg sig om och svarade: