— Gör intet väsen, unge man, sade han; det tjenar ingenting till. Nu är stunden inne, då jag vill förklara mig öppet för er, eftersom ni ingenting kunnat gissa. Grefve Pappenheim visste, hvilken dag ni afreste hemifrån, och hvilken väg ni tog... — Ah, grefve Pappenheim! — Jag har tjenat under honom ; och det är på hans befallning jag följt efter er. Således var det icke en slump som förde mig i er väg. Jag sade er, när ni kommo hit, att jag var hemma här; så förhåller det sig ock. Hvad grefve Pappenheim beträffar, har han varit alldeles för öppenhjertig emot mig. Fröken de Souvigny tillhör en förnäm familj, hon är skön, och dessutom skulle hennes vida klädning icke kunna inrymma alla de dukater som komma att tillfalla henne såsom hemgift. Under sådant förhållande finner jag intet skäl till att lemna henne åt grefve Pappenheim; jag behåller henne i stället för min egen räkning — han skall ej få röra ett hår på hennes hufvud. — Usling! ropade Armand Louis, i det han drog sin värja. Renaud gick till dörren, läste den och stoppade nyckeln i sin ficka. Herr Matheus gjorde en axelryckning, niärmade sig bordet och kastade åter en -Haska ut genom fönstret. — Låtom oss icke begå en galenskap, återtog don Gaspard, som nu äfven reste sig upp,