jag är ädelmodig och önskar icke syndarens död. Innan vi börja striden, må vi tänka efter, hurudan ställningen är å ömse sidor: ni äro två, vi deremot tjugu. Att söka göra motstånd vore således både onyttigt ech enfaldigt. Lemnen flickan åt mig, tömmen era börsar — jag behöfver pengarne för bröllopskostnadernas bestridande — kasten era värjor ifrån er och återvänden hem... På dessa vilkor skall jag skona er; gå ni inte in på dem, komma ni ej ur detta rum med lifvet. Ännu hördes icke den af Carquefou utlofvade hvisslingen. — Hvad han dröjer! tänkte Renaud. Don Gaspard vred sina mustascher. — Ni äro barn, tillade han; en af mina min skall komma genom detta fönster, en annan skall snart slå in denna dörr; huru kunna ni ens tänka er möjligheten af att fröken de Souvigny skulle vara nog oartig att icke följa dem, då de leda henne ut? Tjugu andra vänta härnere, färdiga att ge oss handräckning vid första tecken. Motstånd vore löjligt. — Ja, mer än löjligt, mumlade he:r Matheus. I detta ögonblick hörde man lätta steg nedanför fönstret. Ätven i korridoren hördes någon gå helt sakta. — Nå, mina herrar, hvad säga ni? frågade don, Gaspard. Och med fingret pekade han på rutan, bakom