— Nåväl, låtom oss då gå, yttrade GCarquefou; och båda lemnade genast rummet. Några minuter derefter infördes kapten don Gaspard och löjtnant Matheus af en betjent i samma sal, der man ett par timmar förut superat. — Hvilken lycklig händelse ha vi att tacka för denna angenäma öfverraskning? sade don Gaspard, då han varseblef korgar, fyllda med frukt, och likörflaskor på ett bord. — Vi ha bedt er komma till oss igen, endast för att vi måtte ännu en stund få vara i sällskap med ett par så hyggliga personer som vi funnit er vara, svarade Armand Louis. Don Gaspard smålog med miren hos en katt, som ser en råtta leka i närheten af sina klor. — Jag gjorde just min aftonbön, då budet kom, yttrade den dystre Matheus; Herren må förlåta mig att jag afbröt andaktsöfningen, för att icke vara oartig mot er. Renaud satte fram en stol åt honom. — Herr Matheus, ni har hos mig väckt sådana sympatier, sade han, att jag ämnar be att få skänka er ett minne af min korta vistelse på 4Maltheserkorset4, till exempel denna dolk; ni ser att klingan är damascerad. Matheus Orlscopp räckte fram handen. — Jag tackar, sade han. — Åh! inte ännu får ni den, svarade Renaud, i det han åter stack dolken i slidan; det blir först i afskedsstunden.